Det är torsdag. Vi ska dela ut mackor och kaffe till missbrukare. Men just den här dagen regnar det och det regnar inte lite. Vi letar efter några vi kan möta, några som är sugna på att prata, men det är inga ute eller på dom vanliga ställena. Och detta är något jag tänkt på många gånger; vad gör man om det regnar eller är snöstorm? Vart går vi då? Vart möter vi de utsatta människorna?

Jag frågar detta och svaret blir simpelt och egentligen självklart. Vi frågar Gud.

Vi frågar Honom vart vi ska gå. Jag får till mig att vi ska till Krämaren och Malin får till sig ett annat ställe på vägen till Krämaren. Så vi börjar röra oss, mot krämaren men med ett stopp på vägen. Väl framme så går vi in i byggnaden men jag är fortfarande lite förvirrad, vart är dom vi ska träffa? På nytt ber vi en kort bön och just då kommer Malins gamla elev som berättar att han sett en tiggare utanför affären på andra sidan gatan. Så vi rör oss dit, men vi är 5 st och att gå fram alla till en tiggare kändes lite överväldigande. Jag ställer mig lite vid sidan av och direkt så fastnar jag med blicken på tre stycken som står under tak för att skydda sig från regnet. Vill fråga om de vill ha mackor och kaffe, men jag tänker; “de ser inte ut att behöva det.” Men tanken fortsätter att mala och tillslut tar jag tag i det och tar med mig Elin fram till dessa tre. Hade inte alls reflekterat kring hur jag skulle börja konversationen, så det blev något i form av, “här står ni och skyddar er från regnet, kan man vara med?”. Insåg i samma stund att det lät lite som en raggningsreplik men det fungerade ändå.

Det visade sig att det hade varit en jobbig dag för dem, då de hade varit på begravning och inte mådde så bra. Vi fick dela ut våra mackor och kaffe, be för dem och uppmuntra dem. Men sanningen är också att de fick uppmuntra oss jättemycket med! Och det är det som är vittnesbördet. Att vi får inte bara ge ut och uppmuntra men att majoriteten av gångerna blir vi också uppmuntrade tillbaka och får ta emot så mycket! Det blev så påtagligt just den dagen också hur Gud leder varje steg och varje samtal om vi bara säger ja!

Ps. 119:133 – “Gör mina steg fasta genom ditt ord, låt ingen ondska få makt över mig.”

– Vittnesbörd från Linnea, cityteamet